Att vara hemma i den lilla hålan en helg som denna kan erbjuda mycket! Jag har blivit hembjuden till en herre jag mötte i trappuppgången (han var 90+ och jag sa artigt nej men "tack ändå") jag och en viss val gjorde det spännande nattlivet osäkert med smugglad cider och bestulna shot-glas. Samma natt skrek jag på samma val när hon försökte lägga en anannas i sängen bredvid mig (konstigt va?). Efter det har jag myst med galna semleätande hundar, försökt förstå en systersons påhittade språk och hjälpt till att bära nedhuggna träd med far min. Allt är precis som vanligt, fast ändå inte. Jag tror jag själv ändras lite hela tiden och det märks först när man kommer hem till där allt är som vanligt. Det är en väldigt bitterljuv glädjemelankolisk hatkärlek som uppstår och jag blir lika förvirrad varje gång när jag funderar på om jag tycker om det eller inte. 

Det är nästan exakt två år sedan vi startade den här bloggen nu och det tycker jag att vi firar vi med en liten trumpetfanfar:   

Hoppas att den lever kvar många år till och det blir fler galna, interna, osammanhängande blogginlägg. För det är trots allt något som fortfarande håller samman oss tre trevliga, ett bollplank där man kan skriva av sig, där man kan visa de andra att man fortfarande lever eller skicka ut ett hemligt rop på hjälp om man skulle bli omringad av vildsa tigrar eller något. Förmodligen går det snabbare att ringa och ropa på hjälp, men om tigrarna bara tillåter kommunikation via en blogg till yttre världen där man blir deras gisslan är detta en perfekt lösning.

/Dess